Bön och nytta

Det finns forskare som visat att det är bra för hälsan att be och meditera, eftersom det får oss att varva ner i en hektisk tillvaro. Av samma anledning utför många personer yoga, som en avstressande gymnastik för kropp och psyke. Att fördjupad andlighet och inte nedvarvning är huvudsyftet med bön, meditation eller yoga kan försvinna på vägen i jakten på ”det nyttiga”. Är det inte typiskt för en hetsig tid som vår att nytta är detsamma som det direkt avläsbara? Alltså att jag med hjälp av bön, meditation eller yoga snabbt blir lugn, så att jag snart kan återgå till det raska tempo som världen kräver av mig. Eller att man överhuvudtaget bedömer värde utifrån ”nytta”, det vill säga att allt bedöms efter sin produktivitet. Visst är det en god sak att människor hittar redskap som hjälper dem att klara av sina liv men hur vore det med lite er frågor om vad som egentligen är ”liv”?
Vi som ber regelbundet vet att bönen påverkar oss på alla nivåer, att den öppnar oss för Gud och därmed för varandra. Men den ”nyttan” är inte enda anledningen till att vi ber. Att be är att kommunicera, i viljan att nå fram och ha en dialog med det gudomliga. Bönen är vårt andliga språk i det utbytet.

Frågan om nytta blir platt och oväsentlig, då vi talar om kärleksrelationer. Vem skulle komma på iden att fråga om förälskelse eller kärlek är nyttigt? Men att bönen är en kärleksdialog hindrar förstås inte att kommunikationen kan ha era syften. Inte minst ber vi för att bli bönhörda eller vägledda, så att ljuset ska ta över i våra liv och i världen. Bönen kan också ha en sådan form att dialogen förs på era plan samtidigt. En sådan flerdimensionell bön är rosenkransen, som ju innehåller såväl reflektionsmöjligheter genom sina bibeltexter som en mer kontemplativ sida, där upprepandet av Ave Maria blir en väg att föra bönen från läppar till hjärta, utan att stanna vid en mental bearbetning i huvudet – så som också Jesusbönen fungerar.

Jag ber ofta rosenkransen när jag promenerar. På något sätt fungerar den så bra just med att gå, något som i sig kan vara en meditativ sysselsättning. Länge hade jag till min hjälp en liten rosenkrans bestående av endast en dekad, gjord i olivträ och inhandlad i Betlehem; den fick följa med på många promenader, tills den en dag försvann. Men det går lika bra att be med mina tio fingrar som hjälp. Bönen blir ett gott sällskap på vägen och inte minst som en förberedelse inför det som jag är på väg till, vare sig det är till mässan eller något annat.

Däremot klarar jag inte att promenera och samtidigt be de specifika mysterierna: det glädjerika, ärorika eller smärtorika mysteriet eller ljusets mysterium. Dels har jag svårt att memorera dem utantill, dels behöver jag stillhet runtom- kring för att kunna reflektera kring de bibelställen som varje station eller hemlighet utgörs av.
Ofta pågår det alldeles för mycket i min hjärna för att jag ska klara av att både fokusera på Ave Maria och samtidigt tänka på, låt oss säga, Jesus på förklaringsberget. Men i nådefulla ögonblick går det och då kan jag få syn på hur en viss aspekt blir belyst, i en kedja av orsakssamband från hemlighet till hemlighet. Jag ska ge ett exempel.
Varje torsdagskväll ber vi rosenkransen efter mässan i min församling. Att be den i grupp ger ytterligare en dimension till bönen i och med den färgrika lovsång och känsla av gemenskap som uppstår genom våra olika röster. Vi varierar mellan mysterierna och denna gång, som jag nu särskilt tänker på, utgick vi från det glädjerika mysteriet. Temat som då kom till mig var hur det kan gå till när Gud ger oss ett speciellt uppdrag.
Vid den första hemligheten som är Bebådelsen, tänkte jag på hur Gud förmedlar sitt uppdrag eller sin kallelse till oss. På något sätt möter vi Guds vilja, ofta genom ett ombud av något slag. För de flesta av oss sker det inte som för Maria genom änglabesök, men även om uppdraget kommer genom en människa, som kanske sagt något till oss i förbifarten eller genom att vi hört en viskning i vårt inre, kan vi känna igen den gudomliga kallelsen.
Nästa hemlighet i rosenkransbönen, Marias besök hos Elisabet, kopplade jag i min tanke till när vi vågar prata med en annan människa om det som vi uppfattat som vår kallelse från Gud. Vi berättar om den för en vän och då blir den ännu mer verklig. Dessutom är vi nu två som kan glädjas åt den.

I den tredje hemligheten, Jesu födelse, har nästa steg skett och vi går från ord till handling, för att förverkliga kallelsen. Den har tagit gestalt och uppgiften blir något konkret som vi kan engagera oss i. Och i den fjärde hemligheten, Jesus frambärs i templet, gör vi uppdraget offentligt för världen och tackar samtidigt Gud för att vi har fått ta emot detta uppdrag.

Så här långt i min rosenkransmeditation var allt gott och väl. Men när jag kom till den femte hemligheten gick jag bet. Hur skulle jag koppla bibelstället Jesus återfinns i templet till min sammanlänkade kedja av hur en kallelse förverkligas? Den hemligheten tycktes inte höra ihop med de övriga och jag fick inte till svaret medan rosenkransbönen pågick i kyrkan. Istället blev frågan obesvarad den kvällen och jag fick bära med den ut den i världen, men som en tyst bön i mig, inte i ett medvetet bearbetande och efter några dagar föddes en ny tanke.

Den tanke som kom var att vi inte ”äger” vår kallelse bara för att vi en gång fått ta emot den. Kanske händer det att vi tappar bort den på vägen, att den blir något annat än vi tänkt från början och att vi då kan reagera med oro och ilska, som Maria och Josef när de utbrister: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss?”
Vårt uppdrag kan förändras, det kan komma att ta en ny riktning som gör att vi först tror oss ha förlorat det. Jesus föräldrar tappade bort honom på vandringen och det tog tre dagar innan de hittade honom, men de fann honom, i templet – hos sin Fader.
Vi kan få en kallelse men utan att veta hur vägen framåt ser ut; vi har inte ensam bestämmanderätt över hur kallelsen gestaltar sig när den utvecklas. Men om vi upptäcker att vi tappat sikte på den behöver vi inte misströsta, för vi har fått ett exempel genom Maria och Josef: vi behöver bara vända om och gå tillbaka till templet, till den plats där vi finner Gud. Där kan vi hitta vårt uppdrag igen och vi behöver inte oroa oss, även om uppdraget har förändrats, inte vara rädda för förändringen, eftersom vi återfinner uppdraget där det är som allra tryggast – hos Gud.
Min rosenkransreflektion fick därmed ett slut och kanske också en ny början: det uppdrag som vi först får kan leda till ett nytt uppdrag, som tar samma vända genom den glädjerika rosenkransens fem hemligheter, för att mynna ut i vad Gud vill att vi ska göra härnäst.
Ja, det var ett exempel på hur bön kan se ut som inbegriper intellekt och ande, reflektion och tystnad. Om den var till någon nytta? Nja, det vet jag inte. Det överlåter jag till Gud att avgöra.