Nutidens människor är svältfödda på vördnad och helighet och längtar efter spiritualitet, mystik och gränsö- verskridanden. Därför färdas många till heliga platser och tar del i heliga ritua- ler från olika ursprungstraditioner. Det nns ett enormt intresse för andlighet, pilgrimsvandringar och för personer som Hildegard von Bingen och Teresa av Av- ila. Helgon kan ses som förebilder och förbedjare, människor som levt som vi borde leva. Under 1500- talet levde Te- resa av Avila, en av medeltidens mest be- römda och in ytelserika mystiker. Tiden präglades av expansion och äventyr, den spanska armadan regerade på haven och Latinamerika erövrades.
I Europa kom reformationen att medföra stora förändringar och nya krig bröt ut. Under denna turbulenta tid föddes Teresa av Avila 1515 i en barn- rik adelsfamilj i Avila. Hennes familj var konvertiter, judar som offentligt övergått till katolicismen under inkvisitionen. Hon växte upp i ett hem där man gärna läste. Därför lärde hon sig tidigt att upp- skatta böckerna och hittade både berät- telserna och lusten till att själv skriva. När hon beskriver sin ungdom är det ingen måtta på syndamedvetande. För- krossad föll hon snyftande huvudstupa ner på golvet, när hon för första gången insåg verkligheten i Jesu lidande. I bönen och meditationen möter hon Kristus och det är här hennes praktiska arbete med reformationen av klostren börjar. Kar- melitordens historia anknyter till förkris- ten tid. Den ser sin begynnelse i profeten Elia och hans elever som levde ett eremit- liv på berget Karmel i Israel. Efter Jesu död fortsatte tidiga kristna denna ensliga tradition och vid korstågen blev man i Europa bekant med de fromma eremi- terna på Karmel. Sin stränga karaktär av botgöring hade orden i viss utsträckning förlorat. Teresa lever i en brytningstid under reformationen och såg de kristnas splittring som hon plågades av. Det tala- des om ett allmänt kyrkligt förfall under den här tiden.
Tillsammans med några andra aske- tiskt lagda eldsjälar började Teresa fun- dera över möjligheten att grunda ett litet kloster där den ursprungliga andan skul- le leva vidare. Därmed var grunden lagd för en förnyelse av orden som skulle bli av genomgripande betydelse. Teresa ck tillstånd att grunda era sådana kloster. Eftersom hon ansåg att girighet var roten till allt ont skulle hennes kloster sakna fasta inkomster. För att hindra uppkom- sten av maktlystnad skulle de vara små. Dessa nymodigheter väckte våldsamt motstånd inom den övriga karmelitor- den.
Både Teresa och hennes medhjälpare Johannes av Korset ck känna av en svår endskap. Motståndet ledde till att orden delades upp i de skodda och de oskodda karmeliterna, varvid de senare hörde till Teresas reformerade kloster. Att byta skor mot sandaler var en symbolhandling som gav effekt. Än idag lever två karmelitord- nar sida vid sida inom den katolska kyr- kan – de skodda ungefär som på 1400-ta- let- och de oskodda så likt 1100-talets regel som Teresa och Johannes lyckades åstadkomma.
Teresas största insatser var praktiska, dels som klosterreformator dels som för- fattare i andliga frågor för sina medsyst- rar. Någon lärd teolog var hon inte, men hon skrev klart och övertygande vilket också senare tiders läsare har nytta av. Sin självbiogra ”Boken om mitt liv” skrev hon på sin biktfars uppmaning. Teresa betonar här att allt hon säger kommer att te sig dunkelt för den som inte har erfarenhet av den inre bönens verkning- ar. Ämnet är själens förening med Gud, vilket särskilt framkommer i ”Fullkom- lighetens väg” och i ”Den inre borgen”. Med lättfattliga och genomförda metafo- rer skildrar hon själens krävande väg till den gudomliga föreningen.
Teresa skriver ”Den inre borgen” 1577, fem år före sin död. Hon är då 62 år. Boken är ett universellt budskap som vill ge en framställning av den totala om- vändelsen från egoismens bottenläge till mystikens högsta topp. Den inre borgen är en symbol för det andliga djup som fnns i varje människa och samtidigt en bild av vårt förhållande till Gud. Hon vill visa att omvändelse är mycket mer än att ångra synder och be om förlåtelse och att vi därför aldrig får slå oss till ro. Genom att beskriva förloppet i dess lång- samma, gradvisa utveckling klargör hon att det inte krävs fullkomlighet från bör- jan. Vi får gå steg för steg från boning till boning. Vad boningarna kanske allra mest lär oss är att vi måste vandra vidare idag och i morgon och i övermorgon.
Teresa kallades att skriva detta mäs- terverk efter att ha haft en vision av själen som en strålande diamantlik kristallborg med många inbördes facetter och bo- ningar. Hon beskriver sju boningar som är koncentriskt ordnade var och en med många rum och i den centrala boningen bor Gud, den högre själen som hela ti- den drar oss längre inåt. Vår väg genom dessa boningar och in i själens centrum leder genom ett fördjupat tillstånd av bön och re ektion. Porten som leder in i denna borg är bönen och betraktelsen och den sjunde boningen är själva helig- heten, nämligen den totala och de nitiva föreningen med Gud. Att ingångsporten till borgen är bönen är ett viktigt påpe- kande. Bönen är en livshållning och med bön menar hon en bön som är oriente- rad mot mystik. Bönen är vägen både till självkännedom och till att lära känna Gud, karmeliter lever med Gud.
Alla övningar står i bönens tjänst och därmed lägger man stor vikt vid avskild- het och tystnad. Målet hos Teresa är inte helighet i största allmänhet utan en er- farenhet av Gud som undan för undan fördjupas. Hon beskriver själens väg till fullkomlig förening med Gud via fyra bönestadier (aktivt samtal med Gud, vi- lans bön, föreningens bön och hänryck- ningens bön). Hela processen jämförs med en trädgårdsmästare som bevattnar sin trädgård. Människan är som en träd- gård som blir bevattnad av det livgivande vattnet. Det första steget är att hämta upp vatten ur en brunn eller använda oss av ett pumpverk och pumpa upp med väderkvarn, vilket ses som det andra sta- diet.
Bevattningen kan också ske genom en od eller bäck. Det bästa är dock ett rikligt regn, där vi inte behöver an- stränga oss. Av denna symbolik framgår att människans eget handlande betyder mest på det första stadiet som man kan kalla meditation eller snarare re ektion, begrundan av ett visst ämne. Ofta rör det sig om en episod ur Jesu liv. Den aktiva meditationen övergår till en mer mot- tagande hållning. Stadiet kallas den inre samlingens eller vilans bön. Teresa talar om själsförmögenheternas sömn, endast genom ödmjukhet eller andliga övning- ar kan vi förbereda oss. Själens passiva mottaglighet understryks av trädgårds- symboliken. Trädgården bevattnas nu av en od eller bäck. Vattnet som är Guds nåd tränger allt djupare ner i jorden. Det fjärde stadiet att vattna trädgården ge- nom ett rikligt regn är föreningens bön, den kärleksfulla föreningen mellan Gud och själen. Hellre än att i detalj beskriva den första boningen vinnlägger sig Teresa om att ge en allmän bild av själens skön- het. Att Teresa understryker själens obe- skrivliga skönhet ligger helt i linje med bibelns betoning av människans skön- het och värdighet och att hon upphöjs till en fullvärdig samtalspartner. De tre utmaningarna som möter i den här bo- ningen handlar om makt, kontroll och ego. Teresa ledde sina nunnor genom ödmjukhetens dörr, ett ämne som hon ständigt återkom till i sin lära och som åter nns hos många andliga ledare från Jesus till Gandhi. Saktmod eller vörd- nad är en dygd och vi börjar sökandet efter den i första boningen .k Nåden har många egenskaper och bland dem finner vi medkänsla, vishet, tålamod, humor, glädje, intuition, extas, kreativitet, ge- nerositet för att nämna några. Ödmjuk- heten gör det möjligt för oss att se och erkänna alla de positiva egenskaperna fysiskt, mentalt och andligt hos en an- nan människa. Makt är det värsta av alla gifter och det är ödmjukhetens raka mot- sats. Att släppa taget är mycket viktigt. Det är de saker man klamrar sig fast vid som är orsak till smärta och upptagenhet menar alla andliga lärare från Buddha till Teresa.
Ur en essä av Lena Månsson (ur tidningen Kulturen 23 november 2009.) Del II kommer i nästa nummer.
Maria Regina Caeli 